Äntligen är helgen över, den som man gått och väntat på men inte sett fram emot. Den 30 april dog min lillasysters sambo i en mc-olycka, igår begravdes han. Samtidigt som det var tungt och ledsamt var det ändå skönt att få ta avsked, närmare 100 nära, kära och vänner hade samlats. Ceremonin var lugn och fin, vi fick lyssna på musik han tyckte om, och när vi kom ut ur kyrkan sken solen som för att tala om att allt kommer att ordna sig. Jag tror att Göran sitter på sin snöskoter någonstans och vakar över syrran...
Det finns en dikt som lästes i samband med min mormors begravning för många år sedan, den vill jag dela med mig av idag. Den är skriven av Henry Scott Holland, och ger mig lite tröst när jag är ledsen.

Döden betyder ingenting
Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka
till ett annat rum.
Jag är jag och du är du.
Allt det vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt vanliga, familjära namn,
tala till mig på samma sätt som du alltid brukade .
Ändra inte ditt tonfall.
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta tillsammans med mig
som vi alltid brukade skratta
åt vardagens småting.
Var med mig,
le med mig,
tänk på mig,
be för mig .
Låt mitt namn fortsätta vara
en del av din vardag.
Livet betyder detsamma.
Ingenting har skett som förändrar det.
Livet går vidare för att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta att tänka på mig,
för att du inte längre kan se mig?
Jag väntar på dig,
för en kort stund,
alldeles i närheten .
Allt är bra.

/Henry Scott Holland

---

Bild tagen av Cheryl Rankin, hittat på www.morguefile.com